Tack, mina minnesord

På Julafton avslutade Mrs Feil sina jordiska dagar i hemmet i Springfield Oregon, USA. Hon blev 91 år gammal. Naomi var pionjär i hur man kommunicerar med kognitivt sköra människor. Ja, hon var den som ändrade narrativet.

Att lyssna, bekräfta och se människan. Att ”gå i den andres skor” var hennes sätt att tydligt uttrycka vad som behövs för att känslomässigt kunna leva sig in i människan, som står där framför dig och med svårigheter försöker ”tala” och berätta. Det är vad vi numera benämner personcentrerad omsorg. Hon visade tydligt att och hur två eller ibland fler personer kan behålla en nära kommunikation och därmed relation.

I åratal åkte hon runt i världen och erbjöd sina work-shops. På senare år kunde vi få möta henne virituellt. Jag mötte henne första gången 1991 och vi lyckades få henne till Sverige för seminarier och utbildning. Det Naomi har givit världen är något stort. Hennes personlighet, visdom och styrka i att kunna visa på det uppenbara, vad livet handlar om – med fantasi och empati. Med sin Validationsmetod har hon givit oss människor gåvan att öppna våra ögon och öron till kommunikation och kontakt. Att förbli mänskliga.

Att lära känna henne hjälpte mig att öppna upp mitt egen personliga liv och att ge mig ett professionellt liv fyllt av mening. Det hon har givit oss är en konst, en själ av poesi!

Poeter tänder bara lampor – 
de själva - slocknar –
Om vekarna de får att brinna,
ger ljus som lever,

består de, som solar -
Var tid en lins
som vidgar gränsen
för deras strålar -

Emily Dickinson (omkring 1865, publicerad 1945)
översatt av Ann-Marie Vinde 2017, Bok Verket Lyrik