Validation- Feilmetoden
- Det kunde vara
vem som helst. Det kunde vara du och jag. Det kunde vara jag och jag.
Två sidor av samma människa som talar till varandra med hjälp
av det ofullkomliga och ostämda instrumentet vi kallar språk.
(programblad, Stockholms Stadsteater 2013, sid 4, - Jag är
vinden, av Jon Fosse).
Eftersom det redan
finns förord, skrivs dessa inledande rader ur ett mer personligt
perspektiv än brukligt. Jag har ombetts, av Maria Hedman Holmblad,
som varit behjälpligt med att ta fram denna utgåva, att skriva
utifrån min erfarenhet från Validationens startpunkt och framväxande
här i landet.
Att känna sig
hemma, att komma hem – att få vara den man är. Det handlar
om att i gemenskap leva i dagen och, med sina minnen. Det är förhoppningsvis
det vi erbjuder våra gamla. Känslan av att vara hemmavid, även
om de, på grund av skörhet, åldrande och sjukdomar, bor
i ett äldreboende, ger dem trygghet och att de, trots stort hjälpbehov,
stundtals kan känna frihet. Det innebär, att de människor
som finns runtomkring, närstående eller personal, bör
eftersträva förmågan att se den människa du är.
En gammal människa med sin personliga historia möter dig i vad
vi skulle kunna benämna möjligheternas rum. En plats
för kommunikation.
Det är de kvaliteterna
som Feils´ Validation kan erbjuda oss. Alla människor, oavsett
ålder, vill bli sedda. Nu förhåller det sig så
att den sköra, mycket gamla, minnessvaga människan, behöver
ett totalt fokus från dig / den andre. Vi måste lära
oss att se och höra. Att lyssna med det inre örat och se
med det inre ögat, är förutsättningar för kommunikation
och förståelse för den andre. Det är centralt
att du är absolut närvarande. Vad är det människan
framför dig försöker förmedla? Metoden kan lära
personal, anhöriga och andra att acceptera, bekräfta och delvis
förstå personer med desorientering/demens. Validation lär
ut hur man kan förhålla sig, kommunicera med och därmed
hjälpa dessa personer på deras egna villkor. Validation
kan bidra till att minska vardagens stress för den gamle och att
komma till ro. Att komma till ro och kunna dö i frid är Validationens
ultimata mål. Således, erbjuder Validation den mycket gamla
människan en öppning till att, icke-verbalt eller verbalt, få
uttrycka behov och önskningar.
När samtalen
med den gamle upphör, sjunker individen in, allt djupare i sin egen
tystnad. Men det behöver inte vara så. Det är lätt
att bortse från att människan fortfarande är sig själv,
trots minnessvaghet och förvirring. Validation kan läras ut
och praktiseras.
När jag vid FoU-enheten
i Stockholm, satt och skrev rapporten Dagverksam– en kartläggning
av dagverksamhet för äldre glömska, förvirrade och
dementa i Stockholm” (FOU-rapport 1992:8), upptäckte jag via
en notis, av en norsk psykolog, Naomi Feil och en metod som kallades Validation.
I samma veva kom Naomi Feil på sitt första Sverigebesök.
Hon gav en work-shop vid vårdhögskolan i Örebro.
Vi två som reste dit var Kristina Telerud, chef för den sociala
verksamheten vid Ersta diakoni och jag, anställd vid socialförvaltningens
äldreomsorg i Stockholm, förstod direkt, att här hade vi
hittat, det vi sökte. Det hon sade var helt i linje med Villa
Cederschiölds dagverksamhet (då ett samarbetsprojekt mellan
socialförvaltningens äldreomsorg och Ersta sociala verksamhet).
Att se människan var de ledande orden i verksamhetsutvecklingen.
Redan under första pausen sökte vi upp Ms. Feil, och ställde
frågan om hon skulle kunna tänka sig att utbilda oss. Svaret
blev ja, på villkor att vi faxade henne ett förslag
till kursplan. Det fanns ingen grundutbildning på den tiden och
det var här jag kom in i bilden. Det var bara att komponera”en
kursplan. Vi fick lita på att vi kunde och visste tillräckligt.
Vi skulle få till stånd en utbildning främst till personal
som skulle möta sköra människor med funktionsnedsättningar
och svårigheter i att göra sig förstådda eller att
bli förstådda. Vi leddes av tillförsikt och en målmedvetenhet,
att Vi måste hjälpa till, att öppna, ja, t o m sparka
in dörren för en annan människosyn, ett annat bemötande.
Därefter blev
jag alltmer delaktig med utformning av den första övergripande
studieplanen. Vi var ett gäng som möttes ute i Europa.
Vi jobbade med liknande tankegångar, flera hade kliniska erfarenheter,
några var etablerade i ledande funktioner. Någon hade kopplingar
till E U och dess bidragssystem för utvecklingsprojekt. Alla
var på olika sätt, vana vid att sätta igång, få
fart på verket. Holländarna var initialt de mest aktiva.
De marknadsförde Feil, hennes böcker och filmer, bjöd in
oss andra intressenter. Feil själv var bryggan till kontakterna
och etablerandet av EVA (European Validation Association). I Amsterdam
fanns också Vicky de Klerk Rubin, Naomi Feils dotter, som kom att
inta en allt mer framträdande roll.
Den psykiska hälsan,
de existentiella frågorna stod och kvarstår högt på
listan av vad som är viktigt för oss människor. Att leva,
att komma vidare i livets labyrint förde mig vidare i studier och
till mer eftertanke. Hur håller vi oss friska, hur åldras
vi? I min människosyn är människan i centrum, inte diagnosen.
Validation är i grunden ett bio-psyko-socialt koncept, med sin bas
i humanistisk psykologi, inte i medicinsk vetenskap. Detta angreppssätt
antas av allt fler gerontologer, sociologer som psykologer. Personens
unika upplevelser sätts i centrum, inte diagnosen.
Vår mänskliga
verklighet är mångfacetterad och svårfångad. Den
verklighet som råder skulle vi också kunna se på, från
ett annat perspektiv. Gå i den andres skor som Feil uttrycker
det hela. Vi kan dessutom ta oss tid till att reflektera över den
verkligheten. Egentligen, är detta sätt att förhålla
sig helt avhängigt vår föreställningsförmåga,
det vill säga vår fantasi. Vi kan stuva om det välkända
och vi kan föreställa oss andra verkligheter. Här befinner
vi oss i fantasins kreativa rum. Fantasin till makten, kanske borde
bli huvudrubriken för framtiden?
Efter hand har fler
och fler i de traditionella behandlingsmiljöerna anammat Ms.
Feils värdegrund, bemötande och delar av teknikerna.
Det tar lång tid att, introducera, implementera och vända
på vedertagna synsätt. Synsätt, så inkorporerade
i våra system, att vi inte är medvetna om dem än
mindre, hur de framträder i våra ord och handlingar. Jag tar
med glädje emot all utveckling, all förbättring för
den åldrande och sköra människan. I Sverige, i Europa,
i världen.
Validation tar emot
oss som människor och därmed icke perfekta och skröpliga
varelser. Vår emotionella hälsa är mycket viktig. Jag
påstår dessutom att, den känslomässiga hälsan
är utslagsgivande för hur den gamla människan avslutar
sitt liv. För den gamla personen med kognitiv svikt/ demenssjukdom
framträder detta behov, även om det först, verkar oförståeligt.
Hur många gånger har jag stått inför en person
som säger: jag vill gå hem; jag vill hem till min mamma;
jag vill till min älskade Sven, till lilla Eva. Lika ofta som
att personen saknar och längtar efter någon – står
uttalandet för att vilja komma hem till Gud, att dö.
Det betyder att vi måste koppla upp oss till poesins värld,
till de andliga och själsliga sfärerna. Att bli bekräftad,
och att kunna komma till ro i livets sista skede - bli sedd, bli lyssnad
till, att få sin existens bekräftat. Det sker i mötet
– HÄR & NU. Ansikte mot ansikte.
I Validationsarbetet
fokuserar man på personen och stunden. Att se personen, numera finns
konceptet Personcentrerad omsorg. Det begreppet lanserades
av Carl Rodgers på 50-talet och i samband med åldrande och
demensutveckling av Tom Kitwood och hans medarbetare i Bradford. De delar
med sig från en psykologisk akademisk förståelsehorisont
där Ms. Feil, ger oss en socialpsykologisk praktisk infallsvinkel.
Feilmetoden, accepterar
att den mycket gamla människan återvänder till sitt förflutna.
Detta återvändande är inte en fråga om mental sjukdom
utan kan ses som en fråga om överlevnad. Den äldre människan
måste ibland återupprätta sitt förflutna för
att kunna avsluta och rättfärdiga sitt liv. Behov att knyta
ihop livets lösa trådar. Tidiga känslomässiga minnen
ersätter det intellektuella tänkandet. När de kroppsliga
förlusterna blir alltmer påtagliga, till exempel nedsatt hörsel
och syn, kan det psykologiska ta överhanden. Att erkänna en
persons känslor som sanna, är att erkänna den människans
personliga syn på världen
De estetiska uttryckssätten,
har kommit att bli alltmer utvecklade och godtagna i arbetet för
och med kommunikation. Och glädjande nog finns numera mängder
av rapporter och forskning kring detta. Meningsfullhet, som är den
viktigaste enheten inom Antonovskys KASAM-begrepp (känsla av sammanhang)
påvisar tydligt motivationens betydelse och hur känslomässigt
bunden den är till hela upplevelsen av samband och mening i livet.
Känsla av meningsfullhet är intimt sammanbunden med psykiskt
och fysiskt hälsa.
I mötet med den
gamla människan med desorientering eller demenssjukdom hjälper
vi henne att uppleva en stunds meningsfullhet. I de stunderna länkar
du in dig och den gamle i världen, i varat och till livet. Konst,
dans, musik och känslor ger inga biverkningar. Konstarterna
ger oss många uttrycksmöjligheter. De ger lek, spänning,
glädje och allvar. Det finns inget som så tydliggör
det högst personliga – och vi kan säga att konsten GER
oss den gåvan.
Men, Hur kan du då
göra dig beredd till ett möte? Hur kan du träna upp din
förmåga? Du är i dig själv och du är öppen
och mottaglig. Du är samtidigt, i det varande och det görande.
Att förnimma den andre är att fånga in vad den andre
förmedlar just vid detta tillfälle. Detta förmedlande
av känslor och behov från den andre är något du
kan lära dig att tona in i och därmed fånga ögonblicket.
Det är i detta fält – det öppna fältet –
som vi egentligen går omkring i, vi också kan lära oss
att våga vistas i. Vi kan korsa det - tillsammans med den gamla
minnessvaga eller demenssjuka personen. Werner Aspenström säger
i dikten Hypnos för människoharar (1969) några
ord som kanske kan vägleda oss:
- Var inte rädd
för suset i den inre skogen, för halvtonerna, för kvartstonerna,
bortdöendet, som kan vara en begynnelse … Den inre skenbilden
är inte lögnaktigare än den yttre vrångbilden.
Inblick hjälper inte mot allt. Grisen blir inte renare, gåsen
inte klokare, åsnan inte fogligare, men haren blir lite mindre
harig när den korsar det öppna fältet. Försök!
Var inte rädd.
Ögonblicket -
KAIROS – ett ord från retorikens domäner, grekiska för
det rätta ögonblicket. I ögonblicket övervägs
och avvägs handlingens möjligheter. Handlingen utmynnar i något,
kanske borde vi säga i en av flera möjliga vägar?
En händelse, som utspelas kan inte bli lika i en gång till.
Det är ögonblick som gör det lämpligt och möjligt,
att få till stånd en dialog. Det blir ögonblicket som
skapar själva öppningen. Daniel Stern, psykoanalytiker o professor
i psykologi använder också kairos-begreppet. Han har till och
med satt en tidsintervall (3-4 sek.) på detta ögonblick och
kallar det den grundläggande enheten som grupperar meningsfulla stimuli
Hela livet, i varje
möte via kropp, röst och språk, kommunicerar vi och berättar
något om oss själva. Mötet möjliggör samtal,
men det efterlängtade gensvaret är ofta ordlöst. Möten
av detta slag vill jag jämföra med, ett konstuttryck vari man
känner, uppfattar och förstår skiftande nyanser. Att arbeta
med människor är för mig en konst.
Administration och organisation.
VTI - Validation
Training Institute - och Naomi Feil
har alltid verkat aktivt för att det skall öppnas AVO:s - Auktoriserade
Validations Organisationer runt om i världen. Den första
organisationen som kunde signera ett kontrakt med VTI i Sverige blev naturligt,
den sociala verksamheten vid Ersta diakoni i Stockholm med Kristina Telerud
i spetsen.
Jag hade knutits alltmer
till Ersta och hade börjat som handledare, metodutvecklare, organisatör
och därpå som projektledare. Vi utbildade först personal
inom egna verksamheter och därpå kunde vi bygga upp en utbildningsorganisation
som nådde hela landet. Det möjliggjordes då vi sökte
och erhöll projektpengar från socialstyrelsen (Att pröva
och utveckla metoder fördesorienterade/ demenshandikappade äldre-äldre
-1471-4229: höst 95 - 042).
Innan de första
Validationsarbetarna var färdigutbildade, bjöds Ms. Feil in
och höll sina högt uppskattade work-shops och introduktionsföreläsningar.
Telerud & Schwarz åkte runt i vårt avlånga land,
gav presentationer och berättade hur man kunde arbeta med Validation.
Den första gruppen Validationsarbetare i Sverige certifierades av
Naomi Feil 1994. Nu var vi flera som aktivt kunde dela med oss av våra
nyförvärvade färdigheter. Vår tanke var att
organisera och skapa en utbildning, så att dessa pärlor
kom ut i vår del av världen. Själv hade jag ingen
tanke på att certifiera mig. Det var Feil som sade: Detta kan
du. Du ska bli lärare.
Vi arbetade vidare.
Om metoden skulle kunna spridas var lärare nödvändiga.
Liknande procedur, som den som hade förelegat inför grundutbildningen,
med att kreera en studieplan, skulle nu göras och gjordes. Den godkändes
av VTI. De första gruppledarna och lärarna, certifierades
1997 och då jag var en av dem.
Nästa organisation
som kunde axla ansvaret för en AVO organisation blev Karlskoga kommun,
efter flera år av visat intresse och utbildningar. Där, som
alltid, fodras att minst en person, som förstår konceptets
kraft och betydelse, drar igång tåget. I Karlskoga
blev det främst Sören Karlsson, chef för den enhet som
alltid hade tagit emot svåra personer som ingen annan klarade
av, Lisa Kihl, chef för äldreomsorgen och Maria Hedman –
Holmblad specialist-sjuksköterska vid enheten där Sören
var ledare. De stod på solid grund och med mina insatser byggde
de upp en hållbar organisation för utveckling och utbildning.
Flera personer gav sitt fulla stöd. En omfattande satsning inleddes
med att all personal skulle få en introduktion i Validation. Sakta
började gruppen av utbildade Validationsarbetare ge sig ut för
att berätta om verksamheten, förmedla arbetssättet och
ge presentationer. Man tog emot auskultationer. Personal bytte pass med
andra enheter. De involverades och efterfrågades alltmer. Naomi
Feil anlitades till storföreläsningar och i Karlskoga Folkets
Hus mötes intresserade från hela landet. Det blev dags för
att utbilda en grupp certifierade validationsarbetare i gruppvalidation
och en handfull nådde dit, certifierades. Så småningom
certifierades även två lärare.
Under åren har
jag föreläst, handlett och utbildat i skiftande konstellationer.
I början av 90-talet, bestod åhörarskaran vid presentationer,
utöver vårdpersonal, oftast av högre tjänstemän,
chefer och en och annan politiker. Alltefter som åren gick var majoriteten
sjuksköterskor, undersköterskor och anhöriga. Rehabpersonal,
socionomer, en o annan psykolog fanns med i mindre omfattning. Inga politiker,
syns längre till, och allt mer sällsynt är, att chefspersoner
på högre nivå deltager. En och annan verksamhetschef
och enhetschef dyker upp. Alla dessa personer, i sina respektive funktioner,
är nyckelpersoner för att en hållbar värdegrund ska
kunna implementeras och i praktiken hållas intakt. De
är samtliga mycket viktiga för att personer med minnes svagheter,
kognitiva brister och demenssjukdomar ska erbjudas en vardag med möjligheter
till möten, meningsfullhet och innehåll.
Under flera år
lade jag uteslutande ned min energi i arbete med grundutbildningen. Vår
lilla lärargrupp gav varandra stöd och täta kontakter med
kollegor främst i Finland och Danmark gav ny kraft. Jag erinrar mig
just nu, med tanke på kraft, en temadag organiserad av Göteborgs
kyrkliga stadsmission, Människovärde hela livet som gick
av stapeln i Göteborg 2000. Där skulle jag tala om Återvunnen
värdighet - tillbaka i gemenskapen, från ett Validationsperspektiv.
I kaffepausen fick jag heja-stöd från Bror Rexed (professor
och tidigare generaldirektör Socialstyrelsen) och från Peter
Paul Heinemann (f d radiodoktorn, som jag skattade högt) fick jag
några djupt stödjande ord: detta måste du fortsätta
med, så viktigt, nödvändigt. Jo, jag fortsatte. Validationskontakterna
i Europa växte vidare. EVA-föreningen, där också
lärare möttes, hade möten varje år. Under senare
år har jag helst riktat in mig mot Folkbildning, där folk kan
inspireras av Feils koncept till stöd i samvaron med sina nära
och kära.
Ingen människa
undkommer lidande, brister och förluster under ett helt liv. Det
går inte att undvika allt lidande och hoppas på, att ingen
ska drabbas. I stället måste vi ställa frågan: HUR
och NÄR? En del människor tar sig igenom, någon stupar,
andra slipas, växer och skimrar. Blunda aldrig för problem och
lidande – då växer de till sig. Tänk på katten
som blir en tiger, inlåst i garderoben. Du kan ge människan
du möter, orken att bära förluster, ensamhet, smärta
och sorger.
Ur perfekta, friska
musslor kommer inga pärlor. När en mussla öppnar skalet
för att få in syre eller plankton, kan ett sandkorn glida in
mellan skalet och manteln. Genom retning av mantelvävnaden –
pärlemor, kapslas kornet in … en pärla bildas över
tid.
Du kan inspirera
och trösta andra. Du är själv verktyget och ett verktyg
kan alltid finslipas. Med fantasin och empatins kraftkällor kan Du
påverka och möjliggöra kommunikation.
Idag finns ingen A
V O organisation i Sverige. Utbildning och handledning kan du få
om du kontaktar Maria och Rita: www.mariaskunskapskalla.com
www.schwarz-vado.com
Du kan regelbundet,
i direktkontakt, ta del av Naom Feils kunskaper om du går in via
Memory Bridge:
www.memorybridge.org
Annorlunda
Jag ställer gärna
upp
för det oförståeliga. Hundar
som menar det motsatta
av det som händerna menar. Kläder
förstörda i igenkännliga mönster
Ljudet av vågor
som gör ord oigenkännliga
II Något annat
som hela tiden finns där
Annorlunda
och likadant
Jag ber dig
Tag tillbaka våra tystnader
och låt dem bli
som skimrande färger
glimmande, lysande
i sitt mörker
som en biblisk förmaning
ett offer
en frälsning
en utsträckt nåd
som all nåd obrukbar
fördold
Jon
Fosse, Långsam Musik - dikter i urval,
10TAL Bok, 2010.
Tyresö juni 2021,
Rita Schwarz |